NÅNTING PÅ ANDRA SIDAN
eller i värsta fall ”varmt troende” sker det mestadels med
ett litet menande leende. Människor som skulle slå ner på
minsta antydan om homofobi eller rasism kan skämta friskt
om religion.
Vi var ett sällskap finlandssvenskar, alla det som kallas
högutbildade, som samlats till sommarlunch. Vid kaffet
berättade en av våra vänner hur han, som var döpt men
inte konfirmerad, en gång i tiden gick till väga för att få
den kyrkliga vigsel som hans fästmö så hett önskade sig.
Han hade uppsökt sin religionslärare som var prästvigd och
hade sagt att han behövde intyg på att han hade genomgått
konfirmationsundervisning. Läraren som kom ihåg ho
-
nom som en utmärkt elev var omedelbart med på noterna.
De två slog sig ner tillsammans, prästen harklade sig och
ställde en enda fråga: ”Tycker du om gregoriansk musik?”
”Gregoriansk musik vet jag ingenting om”, svarade vår vän
redligt nog, varpå prästen sa: ”Ja, härmed har du nu klarat
av konfirmationsundervisningen.” Vi skrattade alla – jag
kanske mest åt prästens otippade fråga – och samtalet tog
snabbt en ny riktning som samtal har för vana att göra, men
innan lunchen var över hade jag ändå lyckats klämma fram
att anekdoten känts besvärande.
Varför, närmare bestämt?
Kanske i första hand för att det var så underförstått att
två ”bildade” herrar – vår vän och prästen – utan vidare
kunde komma överens om att kyrkan inte behöver tas på
allvar. Felet var inte vår väns, för han var i sin goda rätt