merete mazzarella
nunnan fråga och flickan rabblade sitt svar: ”Vördade mo-
der, Martin Luther var en mycket ond man.” När jag nu
tänker på detta förundrar det mig att jag aldrig ägnat mig
åt religiöst grubbel trots att jag var ett ängsligt barn och i
dag är en ängslig vuxen. Den dag jag kom hem från skolan
och frågade mor om hon trodde att jag skulle få göra Martin
Luther sällskap i helvetet tog hon fram ett papper och ri
-
tade ett hus med några träd bakom och så sa hon: ”Det
här är Guds hus. Till Guds hus finns många vägar.” Och så
ritade hon snabbt den ena vägen efter den andra. Mor gick
sällan i kyrkan men hon var troende, hon kunde säga det
utan att känna sig pinsam, ja, utan att ens veta att det kunde
tänkas vara pinsamt för hon var inte finlandssvensk utan
dansk. Hennes kristendom minns jag som utpräglat dansk,
den var glad och varm, hon älskade de danska psalmerna
och den danska teologen Grundtvigs ord ”Människa först,
kristen sedan”. Hon hade stora problem med begreppet
arvsynd för hon vägrade tro att människan är ond och hon
sökte också själv olika vägar, under sina år i Indien blev hon
alltmer betagen av hinduismen. Hennes livsmotto var: ”Ni
ska se att allting ordnar sig.” Jag tror att jag tog till mig att
det skulle ordna sig också med de yttersta tingen. Far, vars
livsmotto var ”Ingenting ordnar sig, allt blir bara värre och
värre”, kunde man kanske kalla kulturkristen, en sval sådan.
Han ville gärna höra julevangeliet på julafton, han hade
ingenting emot att gå i julkyrkan, han valde gärna kyrkor
som turistmål, han ansåg att ett visst mått av bibelkunskap