NÅNTING PÅ ANDRA SIDAN
hörde till allmänbildningen, om inte för annat så för att
förstå äldre bildkonst och litteratur. Därvidlag gjorde han
just ingen skillnad mellan bibelkunskap och kunskap om
grekisk och romersk mytologi. Men jag hörde honom aldrig
säga ett ord om religion. Den präst som försökte besöka
hans dödsbädd blev avvisad med stor artighet. Jag vet
inte om far tyckte att religion som sådan var pinsamt eller
om han bara tyckte att det var något som var pinsamt att
tala om.
I min engelska internatskola var jag avundsjuk på de
flickor som blev konfirmerade eftersom de i sina vita klän
-
ningar och slöjor verkade fullt brudklädda och jag tyckte
det låg något utvalt, något romantiskt, och rentav – förstår
jag nu – något erotiskt i de tidiga, mörka morgnar då de på
fastande mage fick åka i väg till kyrkan och ta nattvarden.
Min egen konfirmationsundervisning i Helsingfors var
ett knastertorrt pluggande och som jag minns det gjordes
ingenting för att beröra oss eller överhuvudtaget engagera
våra känslor. Det var synd, för jag tror jag hade varit lätt
att beröra. Som det nu blev kommer jag knappt ihåg själva
konfirmationen.
Under hela min uppväxt fanns religionen kvar snarare
som förbud än påbud. Ingendera av mina föräldrar använde
nånsin ordet ”synd” men det undgick mig inte att det var
mycket som andra uppfattade som syndigt: sex, alkohol,
svordomar. Affärernas öppethållningstider var fortfarande
anpassade till de kyrkliga helgerna och det fanns bönedagar