NÅNTING PÅ ANDRA SIDAN
en kvart innan det ringde till gudstjänst, jag stod vid dörren
och delade ut psalmböcker, jag läste någon av dagens texter
och glömde inte att avsluta med ”Så lyder Herrens ord”.
Någon gång tog jag upp kollekt, när gudstjänsten var slut
hjälpte jag till med kaffeserveringen och plockade ihop
psalmböckerna. Jag tyckte om uppdraget just för att det
var så enkelt, så vardagligt. Jag kände att jag ingick i ett
sammanhang, jag tyckte om själva kyrkorummet, jag lärde
mig gudstjänstordningen, jag tyckte om att få läsa Fader
vår men hade svårare med trosbekännelsen. Det var sällan
någon av kyrkobesökarna talade med mig, men det fanns
en och annan som stannade upp och berättade att det var
någon av deras närmastes dödsdag och att de tänkte tända
ett ljus, det fanns också de som tyckte att de behövde be
om lov att besöka toaletten. Jag försökte se alla i ögonen,
det kändes viktigt att möta deras blick.
Jag var varsam med att berätta om mitt uppdrag för jag
ville inte skapa pinsamhet, än mindre ville jag aktualisera
den förskräckta frågan: ”Är du troende?”
Den kunde jag nämligen inte svara på, men jag tyckte
att jag fått syn på en paradox: När finlandssvenskar tar
avstånd ifrån religion låter var och en av dem som om det
inte bara är ett självständigt utan rentav ett modigt beslut,
medan faktum är att det är det mest konventionella val en
finlandssvensk kan göra.