PROLOG
Hangö norra, november 1987
Maj spejade ut över gatan och ner mot skogen.
Ilskan kom först.
Den infann sig alltid lätt. Den väntade bakom örat, rättfär-
dig och brännhet. Bara att plocka fram när det behövdes, och
det var väldigt ofta.
Barn var irriterande, så var det. Det bästa sättet att lära dem
vad som förväntades var att bli arg, det hade Maj insett för länge
sedan. Rasande, till och med. En skarp röst, en ilsken blick, en
skåpdörr som smälldes igen lite för hårt. En kallnad middag
som man inte fick lämna fast man mådde illa. Ett rum som
skulle dammtorkas innan man fick gå ut, även under sängen.
Ibland kunde det bli mer än ord och blickar. Helst inte ör-
filar, det var att gå till överdrift, även om det hade hänt några
gånger. Nej, Maj föredrog att placera en fast hand runt en späd
nacke, eller ta till en gammaldags lugg i håret. Det hade hon
själv fått många gånger, och inte hade hon tagit skada av det.
Sara borde veta bättre än så här. Flickan var redan elva år
och det fanns ingen ursäkt för att vara sen till middagen. Hon
hade en klocka och middagen serverades fem. Nu var den redan
kvart över sex, och Maj hade aldrig varit med om liknande. Mer
än en timme sen!
NaraTillNatten_inlaga.indd 5NaraTillNatten_inlaga.indd 5 8.2.2021 15.458.2.2021 15.45