Telefonen hade ringt för tjugo minuter sedan och Maj hade
svarat med en röst lika laddad som åska. Nu passade det att
ringa, när det redan var skinn på fläsksåsen och moset hade
stelnat i kastrullen.
Hon hade dragit efter andan, redo att piska lite vett i sin
dotter med några ordentliga salvor över telefontråden, för att få
henne att skynda sig hem fortare än havsvinden.
Det var inte Sara som ringde, utan Jennys mamma. Hon lät
nervös. ”Hej, hördu, är Jenny där?”
Maj fick svälja sin ilska och ställa om sin röst. ”Jenny? Nej
vet du, de gick ju ut i skogen här tidigare, och har inte kommit
tillbaka ännu. Jag trodde att de kanske var hos er.”
”Skogen?” Jennys mammas röst var som ett pip. ”Jamen, de
brukar alltid komma hem till fem? Det är ju mörkt ute redan,
och det ska bli storm.”
”Nå, inte är jag så imponerad jag heller.” Maj kände irritatio-
nen välla tillbaka in i sin röst. Varför trodde människan att hon,
Maj, hade någon förklaring till det här? ”Nog vet ju flickorna
vilken tid de ska vara hemma. De slarvar bara. Leker väl häst
igen och glömmer allt annat.”
”Ja, nog är det väl så.” Jennys mamma drog efter andan, det
lät lite skakigt. ”Kan du säga att Jenny kommer hem genast, när
de dyker upp?”
”Det ska jag”, sa Maj sammanbitet. ”De blir nog hungriga
snart, då kommer de springande med svansen mellan benen.”
”Så är det väl. Ja, hejdå, vi hörs.”
Maj hade lagt på.
Nu tittade hon ut genom köksfönstret och ner mot den lilla
stigen som ledde genom skogen, över den gamla järnvägen och
ner till vattnet.
Inte kunde väl flickorna ha fått för sig att simma så här års?
Hon skakade snabbt på huvudet. Nej, det var alldeles för kallt.
NaraTillNatten_inlaga.indd 6NaraTillNatten_inlaga.indd 6 8.2.2021 15.458.2.2021 15.45