Visst var de tokiga i vatten, men det var mer än två månader se-
dan deras sista simtur, gissade hon. De skulle nog inte ens dop-
pa tårna nu i november. Dessutom hade det börjat blåsa hårt.
Bakom husen på andra sidan gatan böjde sig Märsaskogens
träd undan de kraftiga vindbyarna. Björkarnas sista, gula löv
hade gett upp för flera veckor sedan, och nu gick det osynliga
vågor genom grenverken.
En papperspåse dansade nerför gatan, tog ett dopp i en vat-
tenpöl och försvann sedan ur sikte. På klädstrecket utanför
köksfönstret skakade några solblekta klädnypor våldsamt.
Maj kisade mot termometern utanför fönstret, och rynkade
pannan när hon såg att temperaturen hade fallit och nu var bara
två grader ovanför nollan. Hon undrade om flickorna hade haft
fingervantar i fickorna.
Ilskan började avta lite, märkte hon. Den kröp tillbaka in
bakom örat och gömde sig där.
Istället dök en annan, mer obekant känsla upp.
Det tog en stund innan hon insåg vad det var, det där obe-
hagliga som fladdrade i maggropen och långsamt kröp upp i
hennes bröstkorg.
Maj började bli lite rädd.
NaraTillNatten_inlaga.indd 7NaraTillNatten_inlaga.indd 7 8.2.2021 15.458.2.2021 15.45