Det är hemifrån man startar. Ju mer man åldras,
dess mera främmande blir världen, dess mera invecklat
mönstret av levande och döda. Inte ett enda spännande
från efteråt och förut isolerat ögonblick
men hela livet brinnande i varje ögonblick
och inte heller ens en enda mänskas liv
men också gamla oläsbara stenars.
Aftonen under stjärnljus har sin tid
och aftonen i lampans sken har sin
(aftonen över fotografialbumet).
Kärleken är allra mest sig själv
när inte längre här och nu betyder något.
Åldringar borde bli upptäcktsresande
här eller där betyder inte något
vi måste bara oupphörligt vidare
mot annan spänning
för vidgad enhet, djupare förbund
genom det kalla mörkret och den öde tomheten,
vågornas rop och vindarnas, de vida vattnen
för stormfågel och tumlare. I mitt slut är min början.
T.S. Eliot: East Coker
DIKTER
i svensk tolkning av Gunnar Ekelöf