Kojan
. Hela hans familj var snygg. De var seglare
och blonda, solbrända och musikaliska. Pappan frisör, mam-
man servitris på kondis, brorsan spelade hockey i A-laget och
trumpet i Stadsorkestern.
Acke gick på samma klass som Valter. Där tog likheterna
slut. Valter var inte van med tjusiga människor, och Acke var
en småbusig och gladlynt kille, man kunde redan nu i tioårs-
åldern ana den charmör han skulle komma att bli som äldre,
man såg flickorna flockas runt honom, och även Acke verka-
de redo för anstormningen. Valter hade aldrig träffat någon
som var så säker i sig själv. Det fanns något av en vuxen mans
belevenhet i Ackes person.
Själv kunde Valter inte vara säker på nånting. Alla sanning-
ar han hållit för troliga kunde lätt smulas sönder och tas ifrån
honom utan att han hade mer än ett molande magont att sät-
ta emot. Särskilt nu, som nyinflyttad. I Ackes universum lev-
de man i trygg förvissning om att allt man gjorde var rätt och
allt man inte gjorde var onödigt. Trodde Valter. Ackes framtid
tycktes lika ljus och snitsig som den blonda tjusarlock hans
pappa permanentat i hans panna.