mål på nick, målvakten hade inte haft en chans. Valter väntar
på att Acke ska bli färdig och släppa ner bollen på gräset, det
börjar bli kyligt och björken skymmer solen, men då kommer
Ackes mamma förbi på cykel och säger att de ska äta, hon har
med sig en låda från kondiset, de har börjat med lunchserve-
ring där. Vi ses sen, säger Acke och försvinner in i punkthuset
med bollen.
Mamman är flickigare än Valters mamma och har en glad
kappa på sig och läppstift fast det är mitt på dagen. Det ska-
dar inte att bjuda till lite, har hon sagt rakt ut till Valter en
gång när de delat hiss, och hon kanhända blivit besvärad av
hans ihållande blick.
En dag bygger de en koja i skogen, Acke och Valter. De samlar
tallgrenar som fallit, och kvistar att täta kojan med. Den blir
riktigt fin, kojan. Men när man väl är klar vet man inte alltid
vad man ska göra med det man byggt. En stund sitter de i ko-
jan och Acke berättar om en koja han och hans pappa byggt
på en ö de seglat ut till. Valter har i sitt förra liv bott vid havet
men Acke frågar aldrig Valter om han har seglat, eller byggt
en koja på en ö, antar väl att Valter som nykomling är okun-
nig i det mesta, och det stämmer kanske. Ackes pappa var en
gång med i kriget, som frivillig, berättar Acke, och där byggde
de mycket kojor. Det hade varit vinter och kallt och man hade
fått lära sig att klara sig utan lyx och bekvämligheter. Valter
frågar inte vilket krig det rört sig om, men ser Ackes pappa
framför sig i snö och med k-pist, och är förvånad över att han
kan se så lugn och avspänd ut. Kriget, tänker Valter och sma-
kar försiktigt på ordet.