skön att ta på och bladen blänker när man viker ut dem, men
det tar emot att gå till Olle och ringa på. Det gör inget om folk
var för sig är tjusiga eller konstiga, men att vara tillsammans
med omaka typer gör Valter nervös. Då ska han med sitt eget
väsen överbrygga olikheterna och ändå känna skuld för att
de andra två inte får kontakt. Det är plågsamt att vara minsta
gemensamma nämnare, vet han sen tidigare.
Vi skojar med honom, säger Acke, du säger att ni ska leka
och så överfaller jag honom i kojan och så tror han att det är
Ekmarksbergsgänget och blir skiträdd. En liten stund, slätar
han över, tills han fattar att det är jag.
Valter gillar det inte, det låter elakt, det behöver inte vara
det men det finns en uppenbar risk för att det är just det. Men
Acke säger att det är bara är på skoj, att Olle fattar skoj, att
han skojar själv ibland, att han gillar skoj. Det har Valter svårt
att tro, Olle är en försiktig och klentrogen människa, inte alls
frisk och grabbig som Acke, mer som Valter, fast glåmigare
och mer ömkansvärd. Valter vet inte om Olles pappa slår sin
familj, men det skulle inte förvåna, nävar tar lätt vid där or-
den tryter, har fröken sagt i skolan, och tystare än Olles pap-
pa finns inte på jorden.
Valter kväver en gäspning och säger att de kan göra det
en annan dag, och föreslår att de kan göra några fällor till,
om Ekmarksbergsgänget råkar dyka upp redan samma kväll.
Då märker han hur Ackes leende blir kallare och hur ögonen
smalnar en aning, så där som man måste kisa i motljus för
att avgöra vilken av mormors katter som står framför en på
stigen, den grå snälla eller den svarta oberäkneliga. Alla mär-
ker inte en nödlögn, men Acke gör det, han förstår genast att