med öppen handflata över tallbarren. Ska du inte se den in-
ifrån, undrar Valter igen. Olle ser sig oroligt om, för trots att
skogen är gles och berget i höjd med Olles familjs köksföns-
ter, är kojans placering utom synhåll för punkthusets invåna-
re. Därinne är jättefint, lockar Valter och skulle vilja att allt
var över så att han fick gå hem och lägga sig. Olle skruvar
på sig, blåblek i hyn, nästan självlysande av allt innesittande,
kastar en blick bort mot minfältet av stenvältor, tar ett djupt
andetag, som om han visste att han nu går ett oblitt öde till
mötes, och så kryper han in.
Ackes indiantjut när han överfaller Olle i kojan får Valter
att nästan kissa på sig. Så fasansfullt är det. Men Olle skriker
inte. Det enda som hörs är ett skrovligt obestämt läte, ett hest
väsande, som ett medfaret djur som släpar sig runt i en kätte
och söker en lugn vrå, eller som när man är arg och med våld
tvingar luften ur en solvarm luftmadrass. Valter blir på allvar
illa till mods. Acke sticker ut sitt huvud. Det sket sig, han är
jättekonstig. Du får hämta hans morsa.
Valter står som nedspettad i marken.
Han fradgar, hämta morsan, befaller Acke och nu lyder
Valter. Ackes röst är inte alls så där säker som vanligtvis, den
är skärrad och det skrämmer Valter mer än gurglandet i ko-
jan, som väl måste komma ur Olles taniga lekamen.
Det bär emot att springa hem till Olles mamma och berät-
ta att allt har gått fel, men han gör det, och på raskare fötter
än nånsin, tar trapporna i några få kliv, hjärtat pumpar blod
till skallen och får det att rödna bakom ögonen, han tryck-
er ihållande på klockan, vet inte vad som hänt därute, men
förstår att det är kris och på sekunden, och den här gången