är Olles mamma redo, hastigt är hon klädd och på väg ner-
för trapporna. Valter har aldrig sett henne röra sig annat än i
ultrarapid, nu springer hon fram i mannens stora leriga grä-
varstövlar över gården, förhör sig: Var är han? Uppe i skogen,
flämtar Valter som har svårt att hänga med, men det är som
om hon redan visste det.
Olles mamma har redan kravlat in i kojan när Valter kom-
mer fram, han tar sig för hållet, pustar ut, hör Acke hulka där-
inne. Vi skulle bara skoja, gnäller han men avbryts av nåt som
snärtar till som en pisksnärt, Valter vet inte om det är en gren
som knäckts eller Ackes näsben, samtidigt blir allt tyst. Allde-
les stilla. Bara det där konstiga väsandet. Valter försöker spa-
na in i öppningen men ser bara pojkfötter och räfflingen på
mammans herrstövlar, dess innehavare går snett på samma
sätt som Valters pappa. Valter vankar runt kojan, han borde
ha bett om förlåtelse med en gång, nu är det försent. Mam-
man mumlar därinne. Varför drar de inte ut Olle? Plötsligt
blir han rädd att han själv ska råka trampa i en fälla och sätter
sig på en stenbumling.
Borta i punkthuset har det börjat tändas i fönstren. Kanske
Valters mamma börjat undra vart han tagit vägen. Ännu har
han inte hört pappas folkvagn arbeta sig uppför backen till
parkeringen. Mamman brukar sätta på potatisen när hon hör
honom runda huset på fel växel.
Det viktiga är att han inte bitit sönder sig, hör han Olles
mamma säga. Du kan släppa, lika bra att han får hållas, det
går snart över. Det är inte säkert att han kommer ihåg vad
som hänt. Skulle ni skoja med Olle? Hennes röst är lugn och
utan förebråelse. Ja. Och så blev han rädd? Ja. Titta, vad är det