han har i handen? Är det din kniv, Acke? Han fick den. Det var
snällt av dig, Acke, vad fin den är. Jag vann den i segling, säger
Acke. Då blir nog Olle glad när han vaknar.
Valter utanför hör deras röster. De låter så trygga med var-
ann, som om de hörde ihop, som om Acke inte alls var en
busunge, utan en vuxen manlig bekant, en som var mer att
prata med än Olles pappa i alla fall. Exakt vad som inträffat
därinne vet han ju inte, men att han är medskyldig begriper
han. Vad ska han säga hemma, om han alls ska ta upp det,
hela sanningen kan han inte berätta, hans del i det hela, det
är för skamligt. En ny våg av obehag väller fram och fyller ho-
nom med rädsla och förtvivlan. Och förbittring, mot Acke,
som var den som lurade med honom.
Acke är nu till tröst där i kojan, medan Valter sitter utanför
och har förlorat det enda han hade – sin ärlighet. Sitt goda
uppsåt. Han har bara bott i staden några månader och är
redan en förrädare, en svikare. Vem skulle nu kunna lita på
honom? Inte Olle i alla fall, och inte Olles mamma, inte ens
Acke, fast han inte är så mycket att lita på han heller.
Valter har inte bett om att få flytta hit, till den här fula sta-
den, här finns ingen att vara med, inte någon med högre ideal
eller djupare tankar, alla är små och dumma. Och dummast
av dem alla är han själv.
Det skymmer och Valter reser sig upp, står på stenen och
glor bort mot hemfasaden och minns hur underbart livet var
i staden vid havet.
Innan han kastades ut och blev förtappad.