9
du i förhållande till Gud? Det finns kanske olika positio-
ner,
men ingen egentlig så kallad utveckling är av betydelse.
Frågan är snarast om den utsträckning man tillskriver sin
egen fattningsförmåga och sitt eget omdöme och huruvida
det ges en auktoritet utanför en själv eller inte.
Religionen, liksom för övrigt också poesin, bygger på
att man ifrågasätter det som man gärna skulle tro förnufts
-
bundna, eller i alla fall förnuftslydiga, språkets förmåga att
förmedla våra upplevelser. Utgångspunkten för dem båda
är att en stor del – kanske det mesta? – faller utanför. Den
ofrånkomliga grundförutsättningen om otillräckligheterna
i vad vi är hänvisade till i vår orientering i tillvaron, vår
åsiktsbildning och i hela vår livsföring kan å ena sidan vara
oundviklig och – å andra sidan – förödmjukande och väcka
ett starkt obehag. I själva verket kan man i de uttryck för
förakt gentemot religion och poesi man ofta möter ana sig
till ett delelement av osäkerhet och självtvivel som pekar i
riktning mot rötterna till den avvisande hållningen: kanske
det finns något likartat också hos mig?
Vi rör oss här bland spåren av gamla erfarenheter som
blivit föremål för omvändningar och förnekelser av anade
insikter, till exempel i de svåra valen mellan rätt och orätt.
En illustration av samspelet mellan motsatser i en social si
-
tuation och hur det reflekteras medvetet i ett psykologiskt
realistiskt, konfliktmedvetet judiskt sammanhang. I ett kort,
tillfälligt samtal med en judisk bekant på den sionistiska
kvinnoorganisationen WIZO:s julbasar berättade denne för
mig att han nyss med sin fru rensat sina bokhyllor och då
hade stött på ett par av mina böcker som fick bli kvar bland
dem som bevarades. På min uttalade glädje över detta fak
-
tum, svarade han: ”Det är alldeles sant!”, och tillfogade ”men
man måste ju säga att de inte är alldeles lättlästa”, vilket
jag
höll med om: ”Visst”. Min samtalspartner inföll då: ”Du