10
kunde ha sagt ’Det beror allt på vem som läser dem!’ vilket
en jude antagligen hade svarat, vi tycker om att servera var
-
andra sådana små elakheter”. Till vilket jag replikerade ”Jo,
men de små elakheterna innehåller samtidigt en avsevärd
portion vänskaplighet under ytan, det som kallas ’att smeka
med yxan’ och som förutsätter förtroende”, en komplet
-
tering som han med en viss glädje och värme höll med om.
Detta exempel visar hur ett öppet uttryck för den i vän
-
skapliga relationer förefintliga ambivalensen ofta, trots sin
robusta yta, blottlägger en avsevärd portion förtroende och
tillgivenhet som förutsättning. En sådan dubbelhet förelig
-
ger inte när man talar med obekanta, potentiella fiender eller
sådana som man inte huvudsakligen uppskattar eller på vilkas
uppskattning man själv inte litar. Det är därför, kan man anta,
ett beteendedrag som snarare förekommer judar emellan
än i deras kontakter och samtal med obekanta icke-judar.
Också av den anledningen blev jag glad.
I detta exempel och i besläktade situationer, går upp
-
skattning och en samtidig reservation hand i hand. Det finns
en parallell på entydighetssidan som är betydligt tråkigare,
men inte mindre intressant och som kommer till tals i mera
grekiskt-kristet dominerade sammanhang. Där utgör den
envisa nonchalansen, motviljan mot att alls se och notera
en
indikation på en redan anad känsla av att här döljer sig något
av vikt och betydelse, men problematiskt. Vad som i det förra
fallet bibehålls i medvetandet som en aktuell konflikt och
motsättning, vilken helst i någon grad skall desarmeras och
göras ofarlig, skjuts i det senare helt och hållet ut i mörkret
och finns inte längre. Medan det första tänkesättet i sin be
-
svärliga mångsidighet uppmärksamgör de engagerade på
föreliggande motsättningar, besparar den senare strategins
utövare sig och de sina – och utarmar! – dem på och från
medvetandet om dessa inre stridigheter – och rikedomar.