17
jag hos pärlorna. Fiskarna noterar mig inte, för dem är jag
bara en sten som kastats i djupet.
Pärlorna får havsbottnen att se ut som en regnbåge. De
vita pärlorna plockar upp färger från de andra pärlorna
och kan skifta i tusen nyanser. De vita pärlorna är mina
favoriter, men de röda ger bäst betalt.
Under vinterhalvåret får ingen fiska pärlor. Drottning-
en har bestämt att pärlorna måste få tid att växa och bli
fler. På hösten när jag för sista gången stiger upp ur vatt-
net svider det i mig, och det slutar inte svida förrän jag
gör sommarens första dykning.
Det gör ingenting att vi pärlfiskare inte behåller pär-
lorna själva, att de fraktas till huvudstaden och blir delar
av damernas smycken och gatuinfattningar längs drott-
ningens allé.
Den stund jag hittar pärlorna är de mina, det räcker.
Det sägs att drottningens allé är två mil och att hon
istället för kullerstenar har låtit lägga pärlor längs vägen.
Det måste vara en otrolig syn, men ändå, tänker jag när
jag når bottnen, kan drottningens allé aldrig mäta sig
med havsbottnen i den södra regionen.
Vart jag än ser finns pärlor. Några har sjunkit ner i san-
den, andra ligger ovanpå varandra och en del ligger en-
samma på kuddar av sjögräs och alger.
Jag plockar upp en stor grön pärla som ligger rakt fram-
för mig. Pärlan är lika stor som min handflata och känns