19
hopknycklad ros. Mitt bland kronbladen finns munnen
med de vassa tänderna, som rostaggar. De kan slita av en
kroppsdel på några sekunder. Jag vet, för det var en roshaj
som tog min arm.
Jag var elva år och hade under många år följt med min
pappa på hans resor. Redan vid den tiden stod det klart
att jag var en begåvad dykare och pappa lämnade mig allt
oftare ensam i vattnet medan han dök en bit därifrån.
Jag var bara elva år, så jag kan knappast klandras för att
inte ha varit uppmärksam. Jag var upptagen av pärlornas
olika färger och såg inte hajen förrän den skrynkliga nosen
knuffade till min axel. Roshajar har gula ögon och vitt
skinn. Andra hajar hugger bara då någon bråkar med dem,
de är lika rädda för människorna som människorna är för
dem. Men roshajen attackerar, de ser pärlorna som sina.
En stund såg vi varandra i ögonen, hajen som snart skul-
le sätta tänderna i mig och jag. Den blinkade inte och de
gula ögonen såg ut som pärlor av den där bärnstensfärgade
nyansen som är så vanlig att man får betalt per dussinet.
Nosen öppnades långsamt, kronbladen vecklade ut sig
men den hade ingen brådska. Den visste att jag inte kun-
de simma undan, både hajen och jag visste att den var den
snabbare av oss två.
Så simmade roshajen ännu närmare. Jag såg de spetsi-
ga tänderna i gapet innan den stängde munnen. Den här
gången hade den min arm mellan sina tänder.