20
Vattnet färgades rött och jag kände hur jag sjönk. Jag
minns inget mer, bara rosen som slog ut kronbladen i det
röda vattnet.
Jo, en sak till minns jag: hur jag låg på durken i båten
och såg upp mot himlen, och att solen som gick ner såg ut
som hajens gula ögon.
– Riv ner seglen, ropade pappa. Vi måste stoppa blöd-
ningen.
Och jag tänkte att det måste ha hänt något allvarligt
eftersom pappa offrade seglen. De var dyra, vi hade dykt
tre somrar för att ha råd med dem.
Den här gången, under säsongens första dykning då
alla pärlor fortfarande är oplockade, är det precis likadant
som då. Roshajen som cirklar ovanför mig har kommit
nära medan jag koncentrerat mig på pärlorna.
Skuggan ovanför mig ligger stilla i vattnet och jag
behöver inte se uppåt för att veta hur nära den är. Jag
simmar långsamt bakåt så att revet kommer mellan mig
och hajen.
Den svarta skuggan rör sig mot mig och jag ser den
hopskrynklade nosen öppna sig.