29
Gunnar såg inte upp från tangentbordet när dörren öppnades.
Pappren på anslagstavlorna fladdrade och några lösa protokoll
ramlade ner på golvet, men han såg inte upp.
– Ätit lunch redan? sa Gunnar. Ska man inte äta för två när
man är så tjock som du?
Charlotta vände sig om för att le mot Johanna, ett leende som
skulle förklara att man inte skulle inte bli ledsen av det Gunnar sa.
Men det var inte Johanna som kom.
– Vad gör du här?
Jonas var längre än hon kom ihåg, inte kunde man väl växa
så mycket på bara några månader? Han var blekare också, men
alla blev blekare på vintern, hon också. Han hade ingen mössa
och snön föll från hans hår och jacka och blötte ner golvet.
Han gick först fram till det ena fönstret och vred ner per-
siennerna, sen gick han till det andra fönstret och gjorde
samma sak.
– Varför …
Redaktionen låg i halvdunkel och hon blinkade några gånger
som om det skulle göra att ögonen vande sig snabbare.
– Pappa, sa Charlotta. Det är Jonas.
– Vem?
– Jonas, sa hon igen.
Gunnar såg snabbt upp men fortsatte skriva.