– Vad gör du här? frågade han som om inte Charlotta precis
frågat samma sak.
Jonas såg på Gunnar utan att säga något, sen vände han sig
mot Charlotta. Hon mötte hans blick och log.
– Vad är det? skrattade hon till och rättade till pannluggen.
Behöver du hjälp? Har det hänt något?
Jonas tog ett par steg in i rummet, först nu såg Charlotta att
han gick stelt och höll armarna bakom ryggen.
Gunnar såg inte upp men sa ännu en gång:
– Vad gör du här?
– Kände du inte ens igen mig?
Hans röst var också mörkare än hon mindes, men det var
länge sen de pratat med varandra. I skolan hade de alltid rört
sig i olika gäng, och de hade inte varit på några fler utflykter
sedan älgjakten med Lasse.
– Du har blivit lång, sa Gunnar fortfarande utan att se upp.
Du liknar din pappa.
– Gör jag?
Charlotta gick fram till Jonas och sträckte ut armarna, det
kändes som om det var det rätta att göra fast de inte brukade
kramas.
Jonas hade vänt blicken mot Gunnar, och Charlotta stannade
halvvägs, det blev för påträngande att kasta sig om halsen på
honom om han inte ens såg på henne.
En replik från pjäsen hon repeterade flög genom huvudet.
– Du ser så ensam ut, kom så får jag hålla om dig i natten.
Hon fnissade till och var på väg att berätta om pjäsen, det var
en sån sak som Gunnar brukade gilla.
Jonas vände sig mot henne då hon fnissade och såg på henne
med svarta ögon. Hon tystnade.