– Pappa, du borde kanske …
Gunnar såg äntligen upp.
– Jaha, min gosse, sa han och lutade armbågarna mot skriv-
bordet så att de stora hålen på koftan syntes. Vad kan jag göra
för dig?
Han såg ut som en läkare som väntade på att patienten skulle
snöra av sig skorna, han betedde sig inte alls som han borde,
tänkte Charlotta, han borde visa att han kände Jonas, att han
tyckte om honom.
– Jag har tänkt komma och hälsa på, men det blev så mycket
annat, jag har ju fått jobb, visste du det, på banken, sa Charlotta.
Hon babblade. Hon hörde det själv.
– Om det inte är något särskilt, så måste jag jobba, sa Gunnar.
Jag har ett arbeta ett sköta och du har säkert en skola att gå till,
livet fortsätter, sa Gunnar.
Senare tänkte Charlotta att det var den repliken som utlös-
te alltihop. Gunnar sa den som om han sagt samma sak tusen
gånger förut, som om han inte brydde sig om hur livet fortsatte
för Jonas.
Långsamt drog Jonas fram armen han haft bakom ryggen,
Charlotta tänkte på älgar och förnam doften av skog innan
hennes hjärna registrerade vad hon såg.
Först lät Jonas mynningen peka neråt mot golvet. Charlotta
stirrade på geväret.
– Vad har du där, frågade Gunnar? Är det något du vill att vi
ska skriva om? I så fall får du vänta tills Johanna kommer, det
är hon som bestämmer, jag bara …
– Sitt still, sa Jonas fast ingen rört sig.
Han höjde geväret så att mynningen pekade mot Gunnar.
– Jag vill att du ska sitta stilla, och jag vill att du ska låsa dörren.