Han nickade mot Charlotta och först nu såg Gunnar upp.
Han reste sig halvvägs.
– Men Jonas, sa han. Lägg bort det där.
– Lås dörren, sa Jonas ännu en gång.
De få stegen Charlotta tog kändes som att vada i djupt vat-
ten. Hon sneglade på Jonas. Han såg inte på henne, han såg
på Gunnar, hon skulle kunna öppna dörren och ta sig ut, hon
skulle hinna.
– Jag skjuter din pappa om du smiter, sa Jonas och rösten var
hans men ändå inte.
Hon fick inte ihop rösten med orden han sa. Vad då skjuter,
han kunde väl inte …
Jonas tog några steg närmare Gunnar och placerade myn-
ningen mot hans kofta. Charlotta såg på gatan utanför. Det snö-
ade fortfarande, ingen syntes till. Snön föll tungt och vackert,
hur kunde något vara vackert just nu?
Så lyfte hon långsamt handen och vred om låset.