upp också mjöldrygans sporer som sedan infekterar fruktämnet
i pistillens undre del. Om vädret dessutom råkar vara kallt och
fuktigt drar blomningen ut på tiden och mjöldrygesporerna får
flera tillfällen att hitta ett offer. När en spor landat på en rågpistill
bildar den små förökningskroppar som kallas konidier. Dessutom
skadar den blomman så att den börjar pressa ut honungsdagg, en
söt, klibbig vätska som attraherar insekter. När insekterna lapat i
sig honungsdaggen och flyger vidare bär de med sig konidier på
sina små tassar. Utan att veta det infekterar de både närliggande
rågax och andra blommande gräs med mjöldryga.
Det angripna fruktämnet växer ut till en hård svart huggtand
som kallas sklerotium. Hos rågen kan sklerotierna bli upp till
tre centimeter långa. Det är de som gett svampen dess svenska
namn. Varje rågbonde visste att stora korn var bättre än små
och trots att de här jättekornen såg lite annorlunda ut drygade
de ut den magra skörden. På grund av formen insåg man inte
att det handlade om en främmande organism utan uppfattade
mjöldrygan som något normalt och kännetecknande för just
råg. Råg med mycket mjöldryga i sågs rentav som en positiv sak.
Sklerotierna är mjöldrygans övervintringsorgan och cock-
tailen av giftiga kemikalier i dem är helt enkelt ett slags impreg-
nering, ett försvar mot bakterier och rivaliserande svampar i
marken. Att de ska förgifta också människor ingår liksom inte
i planen.
När den mogna rågen skördas trillar de flesta sklerotier av
och begravs i jorden. Följande vår utvecklar de små röda pe-
nisformade strukturer som genast sätter i gång med att bilda
sporer, lagom till nästa års rågblomning. De lätta sporerna förs i
väg med vinden och infekterar så många rågblommor de hinner.