—
Resten av kapitlet ska handla om de sklerotier som inte
övervintrar i marken utan samlas in med skörden. Idag då vi har
effektiva metoder att rensa bort skräp och ogräsfrön är mjöl-
dryga inte ett så stort problem. Tidigare kunde en betydande del
av skörden i värsta fall bestå av sklerotier. Om man åt råg med
mycket mjöldryga kunde man drabbas av sjukdomen ergotism
som på svenska kallades dragsjuka. Sjukdomen hade många yt-
terst obehagliga symptom och förekom i två former: konvulsiv
ergotism som var vanligare i östra och norra Europa och den
gangrenösa (kallbrands)formen som dominerade i väst.
Växtsjukdomar har sällan en direkt effekt på människor och
djur, men mjöldrygan är ett undantag. Om vilda hjortdjur, till
exempel älgar, utfodras med illafaren, mjöldrygebemängd säd
kan de drabbas av skrumpna öron och kallbrand i klövarna.
Kallbrand betyder att perifera vävnader i en levande kropp dör
och börjar brytas ned. De blir svarta, luktar fruktansvärt och
faller till slut av. Innan det gått så långt har man i allmänhet
redan dött av blodförgiftning.
Historikern Mary K. Matossian anser att mjöldrygan till och
med påverkat världshistorien, till exempel i samband med diger-
döden: avkylningen av klimatet vid ingången av -talet ledde
till att rågodlingen i Europa ökade. Rågodling under kalla och
våta förhållanden gynnar mjöldryga. Råg äts av både människor
och råttor. Då råttorna dog av mjöldryga hoppade deras loppor
som bar bakterien Yersinia pestis över till människorna som nu
måste kämpa mot både böldpest och ergotism. Enligt Matossian
förklarar detta varför det tog så lång tid innan Europa hämtade
sig efter pestpandemin. Hon kopplar också ihop den allmänna
missväxt och de dokumenterade mjöldryge-epidemier som drab-