—
att tro på att deras älskade råg kunde göra dem sjuka. Om Gud
gav dem råg så skulle den också ätas. Johann Taube, hovläkaren
i Hanover som på -talet gjorde en omfattande kartläggning
av sjukdomen beskriver hur befolkningen i Celle för att döva sin
hunger plockade ut de största mjöldrygorna som kallades Krum-
melkornur rågaxen redan före skörden och bakade bröd på dem.
Några dagar efter att de ätit av brödet dök symptomen upp.
Finland var ett av de länder i Europa som längst plågades
av mjöldrygans effekter. År disputerade läkaren Axel R.
Spoof, senare Åbos första stadsläkare och lantdagsman för
borgarståndet, för doktorsgraden med avhandlingen Om för-
giftningar med Secale cornutum, förnämligast med hensyn till
Dragsjukan i Finland. Trots att man då inte längre trodde att
sklerotierna var en del av själva rågen använder han fortfarande
det äldre namnet Secale cornutum (”hornråg”). Googlar man
Secale cornutum idag trillar man ner i ett bottenlöst hål av ho-
meopatisk medicin. Spoofs avhandling som är digitaliserad och
fritt tillgänglig på nätet är fascinerande läsning bara man vänjer
sig vid hans mycket vindlande stil.
Mjöldrygans egenskap av gift, genom talrika med djur anställda
försök, genom många, till följd av dess inblandning i den
förtärda säden uppkomna, i synnerhet på senare tider noggrant
studerade epidemier, till full visshet ådagalagd, har, såsom
redan ovanföre blivit nämndt, veterligen endast sällan tagits i
anspråk för ett väl bekant, brottsligt ändamål.
Detta brottsliga ändamål var förstås fosterfördrivning. Mjöldryga
hade sedan urminnes tider med varierande framgång använts för