—
på centrala nervsystemet gjorde att patienterna blev ”stumme,
känslolöse för allt som tilldrager sig omkring dem, hvarjämte
de se dåligt och höra ännu sämre, samt uppgiva att hela deras
kropp förefaller dem som vore den främmande.” Förr eller senare
inställde sig den egentliga dragsjukan som kännetecknades av
plågsamma muskelkramper i armar och ben. Efter hand spreds
kramperna till hela kroppen. Ögonen vändes uppåt och inåt
och pupillerna drogs samman. Anfallen slutade i en tung slum-
mer och riklig avsöndring av illaluktande klibbig svett. Osläck-
lig törst och en kopiös hunger (summa oracitas eller verkelig
bulimia) i kombination med paralyserade tarmfunktioner tog
snabbt livet av de barn som insjuknade.
Kramperna frampressade ”högljudda klagorop ur de arma
offren” och kunde kombineras med manier och ”egendomliga
drifter”, till exempel de patienter i Sordavala som började klättra
upp ”på de högsta tak”. Några veckor efter sjukdomsutbrottet
tätnade anfallen och ledde i vart tredje fall till döden. Hos dem
som överlevde, kanske på grund av att dieten under sommaren i
alla fall var något mera varierad, försvann symptomen långsamt
i samma ordning som de uppkommit.
Under kalla och regniga somrar, till exempel år , kunde
formliga epidemier av ergotism blossa upp, främst i östra Fin-
land och de delar av Karelen som senare skulle förloras i krigen.
I avhandlingens många och långa tabeller över registrerade fall
återkommer socknar som Sordavala, Ruskeala, Uukuniemi, Im-
pilaks, Tohmajärvi, Libelits (Liperi), Bräkylä (Rääkkylä) och
Kiihtelysvaara om och om igen.
På -talet visste man alltså redan mycket väl vad ergo-
tismen berodde på. Allmogen uppmanades rensa rågen i sam-