band med tröskningen, men utan teknologi för ändamålet var
det enda effektiva sättet att gå igenom skörden korn för korn.
Enligt Spoofs uppgifter var de flesta mjöldrygor av ungefär
samma storlek och tyngd som de icke angripna rågkärnorna
och kunde därför inte separeras genom kastning i rian (se ka-
pitel ). Eftersom sklerotierna kunde utgöra en betydande del
av skörden (en åttondedel i Ruskeala år och över hälften i
Uukuniemi år ) var odlarna inte heller ivriga att självmant
decimera sina redan magra vinterförråd. Spoof beskriver saken
så här:
Men å andra sidan bör man även medgiva att ett gynnsamt
moment för sjukdomens uppkomst förefinnes i den, redan
under -talets epidemier ofta anmärkta och från de
flesta trakter upprepade gånger framhållna sjelklokheten
och enisheten, hvilka förmå vår allmoge att, alla offentliga
varningar och uppmaningar till trots, icke från säden bortrensa
mjöldrygorna, utan med förbiseende av de talande bevis, hvilka
de hava för ögonen fortfara att förtära ”den säd Gud låtit växa
åt oss” såsom den älskar att uttrycka sig.
År förekom uppgifter om att man på vissa håll i landet till
och med på trots bakat bröd av endast mjöldrygor. De som gjorde
så hörde säkert inte till de högre stånden som hade råd med en
mera varierande diet än rågbröd och fisk och därmed inte berör-
des av mjöldrygan. De rika hade också möjlighet att köpa mjöl
som inte innehöll mjöldryga. De fattiga var hänvisade till vad
Gud lät växa på deras magra åkrar och Gud hade uppenbarligen
en fäbless för Claviceps purpurea.