prolog
, , .
Bodil visste det inte, men det var hennes sista natt i livet. Hon
satt tyst på huk tillsammans med en annan kvinna och sju män
i nattmörkret i skogen. De skyddade sig mot skyfallet så gott
de kunde under trädens grenverk. Regnet piskade löven och
gav upphov till ett brusande ljud, inte helt olikt en avlägsen
stormvind.
En plötslig föraning om att någonting fruktansvärt var på väg
att hända sköljde över henne. Hon rös och öppnade munnen
för att berätta om det för de andra, men avbröts av att en av
männen skrattade högt.
”Gudarna ger oss det väder de tycker att vi förtjänar”, sa
Kolskegg, mannen som skrattat.
”Tig”, sa Albrecht.
Han fortsatte att spana uppåt mot klostret. Kolskegg lät sig
inte avbrytas.
”Du måste ha betalat en ansenlig summa åt kejsar Alexios för
att få de sju främsta väringarna ur hans livvakt.”
Trots Kolskeggs namn var hans skägg inte svart, utan rött,
tunt och spretigt. Nu var det flätat i tre flätor.
Munken Luca, som var kardinal Albrechts följeslagare, ryn-
kade ogillande på ögonbrynen. Han sa att han var munk, men
Kolskegg kände igen en krigare när han såg en. Luca hade ärr