över hela kroppen och var stark och senig med snabba reflexer.
Dessutom bar han inte bara ett svärd, utan två.
”Kejsar Alexios kom med ett hutlöst motförslag till mitt
första bud”, sa Albrecht. ”Jag gick med på det.”
”Vad är det egentligen som finns i klostret?” frågade Bodil.
Hon var en av de sju väringar Albrecht köpt loss av kejsar
Alexios i Konstantinopel. De hade anlänt med båt i skydd av
mörkret natten innan, till en på förhand överenskommen plats,
långt borta från hamnen. Luca hade tagit emot dem.
”Det vet vi inte”, sa Albrecht.
Kolskegg skrattade igen.
”Det tror jag inte på. Ingen riskerar en förmögenhet på
någonting okänt.”
”Jag är trött på att huka i mörkret som ett fegt djur”, sa en
av väringarna. ”Vi stormar klostret, slaktar munkarna och tar
med oss vad vi än hittar. Svårare än så är det inte. Lita på oss,
vi kan det här.”
Han log brett. Kolskeggs mannar och den andra kvinnan
mullrade av skratt. Bodil skrattade inte.
Albrecht log tillbaka mot Kolskegg, men leendet nådde inte
hans ögon.
”Det är inte vanliga munkar som bor i klostret. Vi har iakt-
tagit dem på avstånd i flera veckor nu. De är stora, starka och
vaksamma och övar närkamp med olika vapen dagligen.”
”Låter som ett vanligt slagsmål för oss”, sa Jorunn, som var
den andra kvinnan i Kolskeggs sällskap.
Nu skrattade även Luca.
Albrecht lyfte bort huvan som skyddade hans huvud från
regnet och såg ut över församlingen. Så småningom tystnade
skrattet.