”För två år sedan, i Rom, fann jag anteckningar som en
munk vid namn Giovanni hade lämnat efter sig när han dog.
Giovanni tillbringade några år vid ett av klostren här i Athos.
Han skrev att elva munkar från Kievriket anlände till klostret
Stora Lavra år , för trettioett år sedan. Kort därefter började
förändringar ske. Stora Lavra isolerades från de övriga klostren.
Ingen visste varför. De munkar som antogs till Stora Lavra efter
detta teg som muren.”
Alla var tysta och lyssnade uppmärksamt. Albrecht fortsatte
sin berättelse.
”Det enda man visste var att munkarna från Kievriket hade
med sig två förseglade kistor och att en av munkarna för-
lorat förståndet under resan. Han vårdades en kort tid av
Giovanni innan han avled. Giovanni frågade honom om vad
som fanns i kistorna de burit på. Han vägrade svara, men
den sista dagen han levde hade han hög feber och yrade. När
Giovanni då frågade honom om innehållet en sista gång, sva-
rade han.”
”Och vad sa han?” frågade en av väringarna.
”Att en demon och nyckeln till helvetet fanns i kistorna”, sa
Albrecht.
Den här gången var det ingen som skrattade.
Vid min mors grav, tänkte Bodil. Vad har vi gett oss in på?
Kolskegg tog till orda.
”Vi har stött på många olika folk under vår tid i Konstanti-
nopel. Alla har sin egen tro och sina egna gudar. Ni kristna
är inget undantag. Så vad än munkarna bar med sig i kis-
torna, var det något de tolkade utifrån sin egen tros heliga
skrifter.”
Nu var det Albrechts tur att skratta.