”Min gode Kolskegg! Jag kunde erbjuda dig en karriär i Rom
när som helst. Kyrkan skulle må bra av fler tänkare med ditt
visa sinnelag.”
”Helst inte”, sa Kolskegg. ”Jag föredrar att tänka med min
yxa.”
”Min nyfikenhet är åtminstone väckt nu”, sa Ingemar, ”och
min försiktighet.”
Han var den äldsta av Kolskeggs väringar. Om han fortfarande
levde om några år skulle han inte längre anses vara stridsduglig,
men han var ännu lika stark och uthållig som en ung man. Hans
erfarenhet gjorde att de andra alltid lyssnade på honom.
”Hur som helst”, sa Kolskegg, ”så tar vi inte betalt för våra
tjänster i form av vare sig demoner eller helvetesnycklar.”
”Ni kommer att bli rikligt belönade”, sa Albrecht.
”Gott så”, sa Kolskegg. ”Låt oss höra din plan.”
Hans ögon glittrade.
”Mig veterligen har jag aldrig stått öga mot öga med en
demon. Jag måste säga att jag nästan ser fram emot det.”
Den långa munken var genomblöt. Han vankade av och an över
klostergården med nedböjt huvud för att undvika att piskas i
ansiktet av regnet. Han visste att han borde se sig omkring,
men det kändes meningslöst i det här ovädret. De främmande
munkarna hade anlänt med sina styggelser för över trettio år
sedan. Inte en endaste gång hade någon utomstående frågat
efter dem. Ingen förutom de själva kände till vad som fanns
gömt i klostret.
Det blev det sista han någonsin tänkte, för i samma stund
klöv Kolskeggs yxa hans skalle och han föll död till marken
med en mjuk duns. Ingemar tog tag i hans fötter och släpade