honom till sidan av klostermuren, så att ingen skulle se hans
kropp mitt på gården.
”Det var en”, viskade Kolskegg.
”Resten är inne i klostret”, viskade Albrecht tillbaka.
Kolskegg samtalade tyst med sina män. Han pekade mot
klostrets port. De nickade beslutsamt mot varandra. Bodil
verkade tveksam, men ingen annan än Ingemar såg det.
”Vad är det?” frågade han.
”Jag har en känsla”, sa hon.
Ljudet av skramlande metall hördes inifrån klostret.
”Snabba på!” väste Kolskegg.
Bodil mötte Ingemars frågande blick men sa inget, utan
ryckte bara på axlarna. Tillsammans med resten av väringarna
smög de tyst över gården. Kolskegg ryckte upp klostrets port,
hävde ur sig ett blodisande tjut och rusade in först av alla.
Albrecht och Luca stod kvar utanför och lyssnade på ljudet
av striden; vilda skrik och metall mot metall. Luca hade svårt
att hålla sig stilla.
”Jag kunde vara till hjälp där inne”, sa han.
”De klarar sig”, sa Albrecht.
Luca såg inte helt övertygad ut.
Efter några olidligt långa minuter kom Ingemar tillbaka ut ur
klostret. Han blödde ymnigt ur ett sår i pannan och haltade lätt.
”Det var en bra strid. Munkarna var värdiga motståndare.
Toke stupade, men resten av oss klarade sig. De andra var
skickliga, men det märktes att de inte hade någon riktig strids-
erfarenhet.”
”Utmärkt”, sa Albrecht.
Han rörde vid Lucas axel.
”Nu är det vår tur.”