Albrecht klev över ett par blodiga kroppar inne i klostret. Luf-
ten stank av svett och blod, facklor lyste upp salen. Väringarna
stod i en cirkel kring Toke, som stupat. Kolskegg fick syn på
Albrecht.
”Kardinal! Jag ser inga demoner här.”
Albrecht lösgjorde en fackla ur dess fäste på väggen och höll
upp den.
”Den del vi står i nu är byggd på ett ännu äldre kloster. Under
det äldre klostret finns en grotta. Vi ska neråt. Långt ner.”
Med Albrecht i spetsen gick de nedför en trappa. Våningen
under var betydligt enklare konstruerad än resten av klostret.
Några gluggar i väggen öppnade sig rakt mot havet och släppte
in stormregnet.
”Leta”, sa Albrecht.
Han började knacka i golvet med sitt svärd. De andra tog
efter honom och började knacka runt de med.
”Här!” sa Jorunn efter en stund.
Hon knackade på nytt på stenplattan där hon stod. Det lät
ihåligt. Hon böjde sig ner, fick in fingrarna vid en av stenplat-
tans kanter, lyfte med en viss möda upp den och sköt den åt
sidan. En mörk gång med branta trappsteg öppnade sig under
dem. Utan ett ord började Albrecht gå nedför trappan med
facklan i handen. Kolskegg och Luca följde honom hack i häl.
Efter dem kom resten av väringarna. Bodil stod ensam kvar.
Känslan av annalkande fara fick håren att resa sig på hennes
armar. Hon tog ett stadigare grepp om sitt svärd och följde
slutligen efter de andra.
Grottan längst nere luktade kalk och salt. Förlänge sedan hade
någon huggit ut enkla hyllor i de mjuka kalkstensväggarna. På