hyllorna stod några gulbleka dödskallar med tomma ögon och
keramiska kärl i olika storlekar och former.
Kolskegg slog Albrecht i sidan, så hårt att han vek sig dubbel.
”Titta”, väste han. ”Längst borta i hörnet.”
I hörnet stod två järnbeslagna kistor av ett främmande träslag.
Männen gick fram till kistorna, men stannade upp, osäkra
på hur de borde fortsätta. En av väringarna försvann uppför
trapporna. Han kom snart tillbaka med ytterligare två facklor.
Rummet lystes upp. Luca ryckte försiktigt i den första kistans
lock.
”Låst”, sa han.
Jorunn fnös och krossade locket med sin yxa.
”Stopp”, sa Albrecht.
Han rev bort några av de trasiga brädstumparna, såg ner i
kistan och satte ner handen i den. Han lyfte fram en sten och
höll upp den i fackelskenet.
Stenen var halvgenomskinlig och lika stor som en vuxen mans
knytnäve. Det såg ut som om det fanns någonting inne i den,
men vad det var gick inte att urskilja.
”En diamant?” frågade Kolskegg.
”Jag tror inte det”, sa Albrecht. ”Stenen känns … märkvärdig
på något vis. Fascinerande.”
”Följande kista?” frågade Luca.
Albrecht nickade. Luca ryckte i den andra kistans lock. Även
den var låst. Jorunn gjorde sig redo med sin yxa igen. Albrecht
höjde varnande sin hand.
”Försiktigt nu.”
Bodil vinglade till och tog tag i Ingemars arm för att inte falla
omkull. Hon hade blivit vit i ansiktet.
”Någonting är fel”, viskade hon.