hade de alla fyra nyss börjat i åttonde klass. Bara två år kvar på
högstadiet innan Simon kunde välja ett gymnasium så långt
borta att ingen av hans plågoandar ens skulle tänka tanken
att välja detsamma. Lättnaden när han tröstade sig med det
här var så stor att han för en bråkdels sekund glömde var han
hade huvudet, så han öppnade munnen och andades i misstag
in en klunk kissvatten i sina lungor. Han kräktes omedelbart,
men eftersom Anders fortfarande tryckte ner hans huvud i
handfatet, andades han in ytterligare en klunk, nu även blandat
med spyor. Först då förstod Anders vad som hände. Han släppte
Simons nacke och tog ett steg bakåt. Simon fick äntligen luft
och kräktes på nytt, så våldsamt att det kändes som om någon-
ting gick sönder inuti honom.
”Men fy faaaan!” tjöt Anders.
Han hoppade ytterligare ett steg bakåt. Wilhelm och Hugo
skrattade så att de nästan kroknade.
”Jag tolkar det där som ett ja”, sa Wilhelm.
Han steg samtidigt hårt på Simons fingrar, där han satt
framåtlutad på huk, med en slemsträng hängande från under-
läppen ända ner till golvet. Någon försökte öppna dörren till
toan, men Hugo röt till, smällde igen dörren och lutade sig
mot den. Han var huvudet längre än alla andra i klassen och
stark som en oxe. Ingen vågade någonsin säga emot honom. De
undvek honom och gick runt honom i skolan, som om han var
en farlig hund.
”Vi är ändå klara här”, sa Wilhelm åt Hugo. ”Städa upp dig,
Simon, du ser för jävlig ut!”
”Gris”, väste Anders.
De lämnade toan. Simon satt kvar på golvet. Han andades
tungt.