Efter en stund steg han upp och försökte tvätta av sig. Han
grät inte. Redan i femte klass hade han lärt sig att det inte
hjälpte. Det vara bara att ta emot och veta att det skulle vara
över om ett par år. Han drog proppen ur handfatet som de fyllt
med vatten och som Anders dessutom kissat i. När handfatet
var tomt vred Simon på kranen, lutade sig framåt och sköljde
munnen, gurglade, spottade och drack sedan några klunkar
kallt vatten. Till sist tog han lite tvål i handflatan och gnuggade
in tvålen i ansiktet och pannluggen innan han tvättade ansiktet
med hett vatten. Tvålen luktade äckligt och fick honom att
tänka på hur gamla tanters parfym ibland luktade på bussen.
Någon knackade försiktigt på dörren och tittade in. Det
var Linnea. Hon var den enda som vågade vara tillsammans
med honom efter att Wilhelm och hans vänner bestämt sig
för att de hatade honom. De andra på klassen hade inget emot
Simon, men redan att tala med honom på rasten och bli sedd
av Wilhelm, Anders eller Hugo kunde leda till vad som helst, så
de tog det säkra före det osäkra och låtsades som att han inte ens
existerade. Han förstod dem. Han hade gjort på exakt samma
sätt i deras position. Wilhelm hade förvandlat honom till ett
spöke, och den enda som såg honom var Linnea.
”Vad hände den här gången?” frågade hon.
”Äsch, det vanliga”, sa Simon. ”Inte så farligt.”
Han ljög och Linnea visste om det, men båda kände ändå till
sanningen utan att behöva sätta ord på den. De hade sin egen
rutin att tala om mobbningen efter varje gång. Hon lade sin
hand på hans axel.
”Nej”, sa han omedelbart.
Hon drog tillbaka handen. Det var inte så att han inte ville
att hon skulle röra honom, men han visste att om hon var extra