snäll mot honom nu, så skulle han inte längre kunna kontrollera
sina känslor, och då skulle han dö.
Två år, tänkte han. Bara två år till.
”Vill du cykla hemåt tillsammans med mig?” frågade Linnea.
”Skolan är slut för i dag.”
”Någon annan gång. Jag tror att jag behöver vara ensam ett
tag.”
Hon nickade. Tillsammans gick de ut från toaletten, genom
den tysta korridoren och ut på skolgården. Simon såg omedel-
bart att hans cykel var borta. De andra hade tagit den, som
så många gånger tidigare. Han kunde inte hålla tillbaka en
uppgiven suck.
”Cykeln”, sa han. ”Igen.”
”De idioterna”, sa Linnea. ”Är det okej om jag cyklar hem
ändå? Min träning börjar om en halvtimme, så jag har lite
bråttom.”
Simon nickade för att visa att det var okej. Linnea hoppade
upp på sin cykel och försvann. Simon stod ensam kvar med
böjt huvud. Sedan rätade han på sig. Han bestämde sig för att
ta genvägen hem genom skogen.
Snart hade även han försvunnit. Skolgården låg öde och tom.