218
Samtidigt
Det växande behovet av arkitektoniska helhetslösningar och lång-
siktig trafikplanering bottnade också i att urbaniseringen ingalunda
framskred rätlinjigt. Trots byggandet av de stora förorterna i östra Hel
-
singfors började stadens folkökning stagnera under andra hälften av
1960-talet. Nya förorter uppstod i snabb takt också i stadens randkom
-
muner där bostadspriserna var klart lägre än i Helsingfors. Om huvud-
staden ville gå i spetsen för utvecklingen behövdes emellertid nya skat-
tebetalare, vilket vid sidan av de tilltagande trafikstockningarna var
ett starkt argument bakom beslutet våren 1969 att bygga en metrolinje
österut och elektrifierade pendeltågsförbindelser till stadens norra och
västra delar.
Året och månaderna innan dessa beslut fattades fördes dock en
intensiv debatt både i Helsingfors stadsfullmäktige och inom arkitekt
-
kåren om så stora satsningar på den kollektiva trafiken verkligen var
nödvändiga. Den politiska vänstern och mittengrupperna föresprå
-
kade med stöd av den nyvalda stadsdirektören Teuvo Aura energiskt
metrobygget och annan kollektiv spårtrafik. Merparten av högern drev
däremot tillsammans med stadens trafikplaneringsenhet på lösningar
för att underlätta privatbilismen och en utvidgad busstrafik.
18
I november 1968 lade stadens trafikplanerare fram en plan som
gick ut på att bygga ett antal nya broar och tunnlar för att underlätta
buss- och annan motortrafik genom stadskärnan. Samma höst pub-
licerades en fristående amerikansk-finsk konsultrapport om hur Hel-
singfors trafik kunde utvecklas. I den jämfördes olika alternativ och
avslutningsvis rekommenderades en i det närmaste ofantlig utbygg
-
nad av motorvägar rakt genom stadens hjärta. I förslaget ingick även
utbyggnaden av tre metrolinjer, men allra mest uppmärksamhet fick
Smith-Polvinen-rapportens karta som visade hur sexfilade motorleder
med tre omfattande korsningar i flera plan skulle knyta en tjock snara
runt hela innerstaden år 2000.
En så grotesk framtidsvision visade sig vara ett lysande argument för
att satsa enbart på ett metrobygge eftersom det kunde ske stegvis
och utan att söndra innerstaden. Följaktligen togs Smith-Polvinen-
Förorten Rönnbacka byggdes i snabb takt i norra utkanten av
Helsingfors under första hälften av sextiotalet. Området uppskattas
alltjämt av arkitekturkännare för sin enhetliga stil och av invånarna
för sin funktionalitet och trivsamhet.