21
För jordbrukarna i den västra regionen fattas inget, här
finns ingen orsak att byta eller hålla på sitt.
Vetesviolen breder ut sig bara man sår den, saftkålen
gror utan att man gör något och hindbärens buskar blom
-
mar varje år. Här växer och frodas allt man behöver.
Folket i den västra regionen har i generationer tagit
hand om åkermarkerna, de litar på att fälten ger, de be
-
höver inte försvara eller sakna. De vet att solen skiner när
solen behövs och att regnet ger väta.
Och när det inte händer, när det blir torka istället för
regn och då regnet faller när höet behöver sol, då rycker
de bara på axlarna.
–Det ordnar sig i år också, säger de.
–Minns du förra gången torkan kom, vi fick gnaga på
hästens hö hela vintern.
–Det gick det också, säger de.
Att vara tillsammans med folket i den västra regionen
är enkelt. De ser på en som om man var ett frö, något som
de gärna vill få att växa och vill väl, men de tränger sig
inte på. De vet att frön klarar sig bäst själva, bara de får
vatten och bördig mark.
Förut kändes det som om det kröp i mig då de såg på
mig på det sättet. Men nu märker jag att jag vill prata mer
med Kalinda.
–Vad bra, ropar jag efter henne. Vi ses ikväll!