22
Jag står kvar på trappan och ser på Kalindas tassan-
de steg över jordfårorna. Om vi skulle stanna här borde jag
lära mig att gå på det sättet, tänker jag, men vet ändå att
jag kommer att klafsa över åkrarna tills det är dags att resa
vidare.
Syrsa och jag måste fortsätta, vi är de enda som kan
rädda drottningriket från ögonstenens förbannelse. Läng
-
tan är en bra sak, men inte när den blir så stor att man
förlorar allt annat.
När Kalinda kommer fram till Maria tar hon fram en
brödkant som hästen nafsar ur hennes hand. De behöver
inte jaga ögonstenen, de bryr sig inte om pärlorna från
min ränsel som ligger kvar i diket.
De får det att verka så enkelt.
Jag stampar av skorna och stora lerklumpar faller ner
på trappan. Det yttersta lagret har torkat, så fort jag rör
på mig faller lera från mina kläder.
Jag kan inte gå in i Marias hus så här. Snabbt klär
jag av mig byxorna och vrider ur dem, det bruna vattnet
droppar över åkermarken. Jag hoppas att Syrsa förstått att
inte smutsa ner Marias hus. Vi är gäster, och visst bjuder
folket i västra regionen in alla som besöker dem, men det
måste finns gränser också för hur mycket jord jordbrukarna
vill ha inne i sina hem.
Så kliver jag över tröskeln och ropar:
–Syrsa! Är du där?