4
” kanske inte var en så bra idé”, säger jag dystert
och sjunker ner på en gammal soffa med rutig -talsklädsel
i brunt och gult. Den borde också åka till tippen, men jag har
inte orkat skruva isär den ännu. När jag var liten kunde man
slänga sakerna hela på ett och samma lastbilsflak. Nu ska allt
sorteras i tusen delar.
”Det känns som om jag haft bättre idéer. Nån enstaka gång.”
”Töt-töt-töt”, avbryter Katarina, vad det nu ska betyda.
Hon går runt i rummet och rör lätt vid allting med finger-
topparna: de urblekta tapeterna, dammet på fönsterbrädena, en
hammare som råkat bli kvar på en stol. Hon klappar -tals-
dörrarna som är mycket yngre än huset men ändå lyckas se
urgamla ut, kanske på grund av att färgen lossnar i stora sjok.
Hon böjer sig ner och trycker prövande på brädgolvet som lutar
så att man kan rulla en tennisboll från ena sidan av rummet till
den andra utan att ge den fart.
”Det här blir perfekt, har jag ju sagt”, säger hon.
”Nu ligger väl Hoxells på varsin solstol i Thailand och skrattar
åt att de lyckats lura mig på så mycket pengar”, stönar jag
och kastar mig bakåt i soffan så att dammet yr som konfetti
i solljuset. ”Massor, massor av pengar och så blev de av med
ett ruckel som bara kostar att värma upp. Herregud. Jag är ju
lurad ända in i …”