”Får jag fråga vad du skulle ha fått för samma pengar där
nere i söder?” undrar Katarina.
Jag funderar en stund medan dammet lägger sig över mitt
ansikte och kittlar mig i näsan.
”Ett garage på åtta kvadrat i förorten, kanske.”
”Jamen då så! Ett garage, det låter ju mysigt att bo i. Inte.
Det här huset känns rätt, så är det bara. Väldigt bra vibbar.”
”Vibbar och vibbar.”
”Töt-töt! Nu ska jag rena ditt hus. Jag läste det här i en bok
om att leva kreativt, du ska få se.”
Katarina rotar runt i sin stora tygkasse. Den är som en parodi
på en hippieväska. Lappar i krossad sammet, rött, lila, orange.
Paljetter, pärlor, små bjällror som pinglar glatt när hon går med
väskan på axeln.
”Här är den!”
Saken hon fiskat fram är avlång och inlindad i tidningspapper.
Hon öppnar försiktigt omslaget och håller stolt upp det som
ligger inuti: en kvist som är ombunden med torkade grässtrån.
”Åh, en torr pinne, precis vad jag behövde”, säger jag.
Katarina fnyser åt mig. Sedan tar hon fram en tändare, tuttar
på ändan av kvisten och blåser ut flammorna så ovarsamt att jag
ryser åt brandfaran. Hon håller högtidligt den rykande kvisten
framför sig, som en forntida prästinna.
”Det här är Annas nya hem”, säger hon och gör sin röst ännu
djupare än vanligt. Röken ringlar runt hennes ansikte. Hon ser
koncentrerad ut. Det här är tydligen inte bara ett skämt för henne.
”Låt det bli ett tryggt och bra ställe för Anna och alla män-
niskorna hon tänker bjuda hit.”
Hon börjar gå runt i rummet och stannar då och då för att
vifta med kvisten. Speciellt i hörnen svänger hon den av och an,
som om hon sopade bort osynliga spindelnät.