70
”Hon kan vara bra rolig emellanåt.”
Remsor av mörkläggningspapper sitter kvar på fönstren.
Inte överallt, lite här och där. Selma har påmint, men det har
ändå inte blivit av att ta bort dem. Det borde förstås ha gjorts.
Kriget är ju över, åtminstone här nere. Däruppe bränner tys
-
karna allt som kommer i deras väg, och de våra gör väl vad de
kan för att få iväg de forna vapenbröderna. Hur mycket det än
kan ta emot, åtminstone för vissa. Drömmen om Storfinland
har väl för de flesta gått i graven, men helt lätt är det kanske
inte att släppa tanken på att vara del av herrefolket. Nu är det
ändå så att grannen i öst förväntar sig att den förlorande sidan
röjer upp vad de ställt till med. Och som världen ser ut är inte
annat än att lyda.
”Hon som de har på sista sidan varje dag”, hörs Maris röst
bortifrån bordet, ”alltid är hon lika i tagen.”
Det är full dager, ljust en kort stund, vinterhalvåret har på
allvar infunnit sig.
”Vad är det för en ... sista sida.”
”Nå i tidningen.”
”Aha”, säger Ragnar.
”Ja”, säger Mari, ”som häromdan när hon berättade hur nån
frågat om hennes far var religiös, och hon svarar att ja, han var
allt som oftast mitt i katekesen.”
I verkliga livet har Mari liten förståelse för skämt om bränn
-
vin. Men på en tidningssida går det tydligen an. Härom kväll-
en när de skulle gå till sängs och han ställde en halva pilsner
på sängbordet tittade hon långt på den och undrade om han
skulle ha så mycket brännvin till natten. När han argt sa åt