71
henne att det där är inte något brännvin, bara vanligt dricka,
så lyssnade hon inte ens, hon hade redan sin uppfattning klar,
och den var orubblig.
”Eller det där om det lutande tornet i Pisa”, säger hon, ”som
var byggt av lutsten.”
Hon försvinner småskrattande till sin sida, ljudlöst på hem-
stickade sockor. Då hon försvunnit in i sitt gryt blir det tyst i
rummet. Ragnar faller tillbaka på sin bädd, låter armen hänga
och känner pappren som ligger där på golvet: ett påbörjat brev
till Hagar. Det första på … ja, ett kvarts sekel, nästintill ett
kvarts sekel. Veckorna i rummet med Mari har han till stor del
ägnat åt att läsa igenom de gamla breven; det är som om histo
-
rien hunnit ikapp honom då han flyttat samman med sin mor
igen. Tillfälligt, snart ska väl allt återgå till det gamla. Bara
Selma kommer till sans, och Mari ... ja, Mari. Hon har levt
upp sedan sonen flyttade in sin bädd i arbetsrummet. Som
om det varit det hon väntat på, att allt skulle bli så som det var
tänkt att vara, att tingens ordning skulle återställas.
Arbetet på redaktionen är för tillfället på sparlåga. Heltige
-
nom kry har han heller inte varit på länge, därtill är lusten för
tidningsarbete obefintlig. Hur det skall bli framöver vet han
inte.
De senaste veckornas läsande har fått honom i en märklig
sinnesstämning. Det är väl också därför han under gårdags
-
kvällen tog sig för att påbörja ett brev till Hagar. Om det nå-
gonsin blir avsänt är tveksamt. Kanske det heller inte är vik-
tigt. Eller ens önskvärt.
Brevet skrev han innan spriten hann göra alltför stor verkan.