72
Ändå vet han inte om han idag vågar läsa det han skrev i går,
om det är värt det. Varför skriva överhuvudtaget? Och varför
sedan läsa det man skrivit?
Det är tyst i huset. Inte heller från andra sidan väggen hörs
några ljud. Selma och barnen borde ju vara hemma, eller vem
vet, de kanske har gett sig iväg på ett eller annat ärende. Kan
-
ske för att proviantera. Det gäller att vara om sig och kring
sig i dessa ransoneringstider. Och Selma är bra på att anskaffa
det mest nödvändiga, utan henne skulle de nog svälta inne i
sytningsstugan.
Han krafsar åt sig det översta pappret. Handstilen är som
den brukar, inte så där yvig som den kan bli efter några glas.
Det bådar i alla fall gott.
Hagar!
Jag ligger på min säng och läser dina brev. Jag öppnade packen
för att jag inte visste vad jag skulle göra. Och jag vill tacka dig.
Det är länge sedan. Jag vet egentligen inte vad jag ska säga. Du
torde veta att jag är ganska valhänt i fråga om känslor. Men dina
brev, som jag så gott som glömt, grep mig på ett besynnerligt sätt.
Därför tycker jag att jag måste skriva detta.
Vart kommer man med ord? Till helvetet. Kunde man säga.
Men vi hade ändå en viss gemenskap, hur olika vi än var, och jag
upplevde denna gemenskap och denna olikhet på nytt. Dina brev
är mycket vackra. Jag ligger ånyo på en säng, Rådhusgatan 43,
Vasa, mellan 9–10 f.m. och väntar med spänning på postiljonen.