73
Mari rör sig inne i sitt bås, virar väl in sig i sina filtar. De eldar
på nere i pannrummet, men det dröjer alltid innan värmen
spridit sig. Och mer än ljumma är de ju inte, elementen. Så
hon fryser väl där hon ligger. Det tar tid för en gammal kropp
att driva kölden ur lemmarna. Häromdagen stod hon upp vid
bordet då hon åt, helt stilla, som om hon varit rädd att de
kalla plaggen skulle klatscha runt benen som isiga klutar om
hon rörde sig. Men det är inte konstigt att hon fryser, hon går
aldrig ut.
Mitt i tankegången nås han av Maris röst genom skynket.
”Nu är han död.”
Det kommer som från ingenstans, och för en stund ligger
Ragnar där, förvirrad. Död?
”Vem är död?”
”Nå, den där diktaren, du bläddrar ju i hans böcker jämt
och samt. Han som skrev om nån som hade varit ute på nat
-
ten.”
För några dagar sedan hade hon fått ögonen på en av skal
-
dens samlingar som hon kände igen. De låg framme eftersom
Ragnar trots allt hyste visst hopp om att sent omsider få nek
-
rologen skriven. Mari tog upp samlingen och bläddrade fram
en dikt hon tyckte var rolig.
Genom åren har Ragnar hört många uttrycka sin åsikt om
skalden, men aldrig tidigare har han hört att någon skulle ha
betecknat honom som rolig.
Men Mari tyckte han var rolig. Hon visade dikten, som in
-
leddes med raderna: