74
På morgonens orörda snö
har skapats en gyllene cirkel.
Hon hävdade att dikten handlade om någon som varit ute på
natten. Hon sa sig ha begripit det på en gång.
”Jag såg ofta det där i snödrivorna”, sa hon, ”på den tiden
jag bodde hemma i Jeppo med bröderna.”
Nu hörs hon småskratta för sig själv inne i skrymslet. Knap
-
past över skaldens död, snarare vid tanken på den gyllene cir-
keln.
”Vem har skrivit?”
Det blir tyst bakom skynket. Efter en stund prasslar det till
när Mari lägger ifrån sig tidningen.
”Vem skrev runan?”
”Hon som du sällskapade med en tid. Hon som kom till
Vasa och som inget riktigt ville duga åt, rädd för varmt och
kallt och vått och torrt. Ja, den mänskan kunde jag då aldrig
förstå mig på.”
Det blir tyst en stund, sen:
”Men minnesorden är vackra. Nästan så jag blir tårögd. Så
borde du skriva.”
Hagar.
Hagar som skriver om skalden just som han själv skriver till
henne. Men sammanträffandet är kanske inte så märkligt som
det kan te sig. Det är väl Kanslern som tagit kontakt. Han
insåg att det inte skulle bli något av Ragnars dödsruneskrivan
-
de och vände sig till pålitligare krafter. Och det gjorde han ju
rätt i.