77
Såna där märkvärdigheter som herrskapet håller sig med då
de inte får annat ur händerna.
Ragnar kände irritationen växa där han satt och iakttog
hennes göranden, men lyckades avhålla sig från att säga
något mer.
Nu står blommorna i hörnet bakom gardinen och dör sakta
bort. Selma vågar sig in för att vattna bara på söndagsmorg
-
narna. Så snart är väl blommorna döda, och då behöver hon
inte komma alls.
H
ur ska de, hon och han, återigen kunna leva tillsammans?
Det funderar han på om dagarna. Men å andra sidan: vem,
om inte just de, skulle klara av den saken? De har gjort det
förr. Men det har kostat. Hur var det Hagar skrev den där
gången för länge sedan? Hon vädjade, det kommer han ihåg.
Din mor, skrev hon, din mor.
Längre än så orkar han inte tänka. Inte just nu.
I stället reser han sig upp och går styvbent fram till sitt skåp,
det han tillsvidare fått behålla. Packen med alla breven från
Hagar ligger där han lade den i går, obunden. När han hade
läst lade han bara in breven i skåpet, rörd, fylletårögd. Eller var
det äkta känsla som för en gångs skull kom till ytan? Vad vet
man. Han tror, ja, han tror det kan vara så ibland, någon säll-
synt gång, att vi får syn på det liv vi levt, dess korthet, torftig-
het, och kanske också, och det var väl här fylletårarna kom in,
allt vi kunnat göra annorlunda, allt vi lät glida oss ur händerna.
Men det där sista är förstås lögn. Möjligheterna går oss förbi
därför att vi är de vi är. Fick vi leva våra liv på nytt skulle vi
upprepa våra misstag. Så de var kanske inte misstag, de var vi.