78
Breven är många. De första, trevande och sökande, skrev
de redan hösten 1916. Hon i Helsingfors, han i Vasa. Så unga
de var! Med alla författardrömmar och längtan efter … ja,
vad? Vad gäller honom själv så vet han ju, i stora drag. Sam-
manhang, kärlek, att livet äntligen skulle börja. Men Hagar?
Kanske gällde samma sak för henne. Men som han minns
det blev han allt mer osäker på den saken ju längre tiden
led. Han förstod sig aldrig riktigt på hennes ord. De var så
stora. Eller egentligen var det kanske så att han inte riktigt
förstod sig på hennes sätt att använda dem. Ett förfluget ord,
ett missförstånd, en meningsskiljaktighet kunde på ett ögon-
blick föda en katastrof som drog ner honom i ett virvlande
helvete. Och när han kommit så pass till sans att han tyckte
sig ha förstått vad som skett, och försökte ställa till rätta, eller
förbereda sig på att de nått slutet, ja, då var hon redan någon
annanstans och det som för ett ögonblick sedan varit värl-
dens undergång var nu bara en ojämnhet på vägen. Ragnars
känsla av katastrof kallade Hagar svaghet, en otillräcklig tro
på deras gemensamma öde.
Han drömde om att resa till Helsingfors för att träffa henne.
Kanske redan framåt våren. Så skrev han visst i ett brev när
kraften och framtidstron var med honom. Det var då senhöst
1916 och Hagar blev eld och lågor, som hon så ofta blev. Men
framåt våren, nej, dit var det alltför långt. Kunde han inte
komma mot julen, skrev hon, och dessutom mot våren!
Och som han ville! Men samtidigt: han var på den tiden
bara vikarierande redaktör på Vasabladet, han hade sin